kungsörnen i senaste blogginlägg är förstås någonting väldigt ståtligt, men ser man närmare på våra flygande vänner av lite mindre storlek så är de också mycket fina. fågelbongare är jag inte och knappast blir jag heller, men förunderliga mönster och färger har de små liven.

under två dagar i örngömsle hann man också bränna av ganska många rutor på en mängd småfåglar som kalasade på solrosfrön, fett och annan godis som lassi rautiainen bjöd på. under skoltiden (för några år sedan...) tillbringade min familj många sportlov i ruka i en stuga med namnet "kuukkeli". på svenska blir det lavskrika. jag är inte säker på att jag någonsin såg en lavskrika då. nu fick vi följa dem på nära håll i två dagar. lavskrikan är vår minsta kråkfågel och förekommer mest i de norra delarna av landet men kan hittas också längre söderut (dock inte egentligen i den sydligaste tredjedelen).

lite snö och blött hindrar inte från lavskrikan att söka mat

 då lavskrikan höll sig i närheten av gömslena åt den frön och fett. sedan hittade vi den plötsligt på örngottet dvs. haren också. lavskrikor äter alltså nästan vad som helst. och hur fin den är märker man speciellt när den sträcker på sig.

 fin orangebrun färg på stjärtfjädrarna

 lavskrikorna flög som skottspolar mellan trädet med fettet och pausplatsen på grenen bredvid, där de satt och försökte få ner de aningen för stora godbitarna de hade lyckats få loss från de fastspända fettbitarna. 

 near miss! (nå månne inte den visste vad den sysslade med)

mesar fanns det flera olika sorter av och tofsmesen är ju av den mer sympatiska sorten. ingen ovanlig fågel kanske, men svår att hinna med att fota, för den hålls inte länge på samma ställe. man kan nog förstå att willamo fastnade för den också under sitt år i skogen (skogsåret). tofsmesen är ju relativt monokrom av sig så i svartvitt tycker jag den passar ganska bra. 

vår monokrome vän

börjar man kanske känna igen grenen i det här skedet?