Details

sista morgonen i oulanka nationalpark ringde väckarklockan en timme före soluppgången och jag pallrade mig iväg c 1,5 kilometer längs karhunkierros till kiutaköngäs. kiutaköngäs är en fors längs oulankaälven och rekommenderas definitivt att besökas. höga branta röda klippor omger en fors där vattnet garanterat är mycket livligt om vårarna. fin omgivning men ganska svår att fota med de höga väggarna på båda sidor om forsen. speciellt i en ny omgivning med mycket snö dessutom så vet man inte riktigt vart man kan gå. nå som tur var var jag ju inte den första som besökt stället. det var att hålla sig till de stigar som redan var upptrampade och inte försöka sig på nånting som man inte vet hur det slutar. köngäs betyder förresten "en fors som man inte kan ta sig med båt över", dvs. ungefär vattenfall.

 

mäktigt landskap med finska mått mätt (oulanka)

 

 

 

de branta klipporna vid kiutaköngäs består bl. av dolomit, som är röd kalksten. i rätt ljus måste hela det här området lysa alldeles rött (antagligen om någon vecka då solen går upp precis i den riktningen dit forsen rinner).

 

 

dolomit (oulanka)

 

jag tror definitivt att det blir till att planera in en karhunkierros (björnrundan)-vandring i något skede.

 

 

Details

när man sitter i ett gömsle har man naturligtvis första parkett för att följa med vad som händer på scenen framför en. det är ju liksom hela grejen. men antalet bildvinklar och sätt att närma sig motivet på är ju tills en viss mån begränsade. man sitter ju där man sitter. är man ute efter fåglar har man ju att välja mellan sittande fåglar och fåglar i rörelse och variera slutresultatet på det sättet. nå nu hade vi en "porträttpinne" placerad inom räckhåll och där satte sig småfåglarna i tur och ordning för att bli avporträtterade

 

om det här är domherren...

 

 

 

så torde det här vara domdamen

 

  

 talltitan ser ut som en svartvit version av...

 

 

...lappmesen

 

 

nötskrikan däremot visade sig bara som hastigast och ville inte riktigt vara med på bild den här dagen.

 

ville inte vara med på bild

 

 

hackspetten är ett trevligt fotoobjekt. har fina färger och kontraster och håller sig stilla i åtminstone några bråkdelar av en sekund så man har en chans att få den avporträtterad.

 

misstänksam mot fotograferna?

 

 

Details

kungsörnen i senaste blogginlägg är förstås någonting väldigt ståtligt, men ser man närmare på våra flygande vänner av lite mindre storlek så är de också mycket fina. fågelbongare är jag inte och knappast blir jag heller, men förunderliga mönster och färger har de små liven.

 

under två dagar i örngömsle hann man också bränna av ganska många rutor på en mängd småfåglar som kalasade på solrosfrön, fett och annan godis som lassi rautiainen bjöd på. under skoltiden (för några år sedan...) tillbringade min familj många sportlov i ruka i en stuga med namnet "kuukkeli". på svenska blir det lavskrika. jag är inte säker på att jag någonsin såg en lavskrika då. nu fick vi följa dem på nära håll i två dagar. lavskrikan är vår minsta kråkfågel och förekommer mest i de norra delarna av landet men kan hittas också längre söderut (dock inte egentligen i den sydligaste tredjedelen).

 

lite snö och blött hindrar inte från lavskrikan att söka mat

 

 

 

 då lavskrikan höll sig i närheten av gömslena åt den frön och fett. sedan hittade vi den plötsligt på örngottet dvs. haren också. lavskrikor äter alltså nästan vad som helst. och hur fin den är märker man speciellt när den sträcker på sig.

 

 

 fin orangebrun färg på stjärtfjädrarna

 

 

 lavskrikorna flög som skottspolar mellan trädet med fettet och pausplatsen på grenen bredvid, där de satt och försökte få ner de aningen för stora godbitarna de hade lyckats få loss från de fastspända fettbitarna. 

 

 

 near miss! (nå månne inte den visste vad den sysslade med)

 

mesar fanns det flera olika sorter av och tofsmesen är ju av den mer sympatiska sorten. ingen ovanlig fågel kanske, men svår att hinna med att fota, för den hålls inte länge på samma ställe. man kan nog förstå att willamo fastnade för den också under sitt år i skogen (skogsåret). tofsmesen är ju relativt monokrom av sig så i svartvitt tycker jag den passar ganska bra. 

 

vår monokrome vän

 

börjar man kanske känna igen grenen i det här skedet?

 

 

 

Details

fotoutbildningen tog oss till oulanka nationalpark under en förlängd helg 5-8 mars. flyg upp till rovaniemi på torsdag kväll, sedan hyrbil under 2,5 timme till oulanka forskningsstation, som var vårt högkvarter de följande dagarna. klockan 00:55 kom vi fram (då var största delen av gänget redan där sedan flera timmar) och 8 var det frukost och sedan avfärd mot örnnästet. programmet var alltså att fota kungsörnar och andra fåglar i lassi rautiainens, olli lamminsalos och hannu hautalas örngömslen en bit in i oulanka nationalpark. lassi själv fungerade som värd under veckoslutet. fredag klockan 9 tog vi bilarna och åkte iväg mot gömslena. lassi fraktade kameraväskor, fågelfrön och åtel med skoter den sista biten och de lätt spända örnfotograferna vandrade en kilometer upp på "fjället" där vi skulle tillbringa dag 1 (till skillnad från björngömslena sitter man dagtid i örngömslena). 

 

som åtel används bland annat djur som omkommit i trafikolyckor. örnåteln bestod denna dag av hare och ekorre. efter utplacering av frön till småfåglarna och den lite större maten till örnarna intog vi våra platser i de tre gömslena, som rymde 4 + 4 +3 personer. 

 

örnarna brukar komma på besök någon gång mellan 12 och 17. om de kommer. med vilda djur kan man ju aldrig veta. vår väntan räckte dock inte länge utan redan efter 11 började ett örnpar cirkla ovanför gläntan där åteln fanns. örnarna satte sig i varsitt tall och spanade en stund, innan hannen långsamt gled ner mot marken och landade bredvid haren. örnarna är väldigt känsliga, speciellt under vissa skeden av besökena, så det är noga med att man t.ex inte svänger för mycket på kameran efter att örnen landat och håller på undersöka omgivningen under en kort stund innan den ger sig på "bytet". örnen började alltsåbearbeta haren och kamerorna satte igång med att föreviga situationen med den ståtliga fågeln. hela haren kunde den inte fara iväg med eftersom den var fastbunden.

  

omgivningen måste kollas även under tiden bytet styckas (oulanka)

 

 

efter att ha slitit i bytet en stund lyckades örnen få loss ungefär halva haren, tog ne i sina kraftiga klor och flög iväg mot boet som finns ungefär en bit ifrån gömslena.

 

 trevligare att äta hemma i boet tillsammans med sin äkta hälft  (oulanka)

 

ett ivrigt samtal kom genast igång i gömslena efter örnbesöket, för visst var det rätt spännande att första gången få följa en örn på så pass nära håll. klockan var 12 och vi skulle ännu sitta i gömslena i närmare 5 timmar och visste inte om vi skulle få se fler örnar denna dag. fotandet fortsatte med närstudier av småfåglar samt inmundigande av medhavd matsäck.

 

vid tretiden seglade plötsligt en örn igen in på området och satte sig i "parningsträdet" (varifrån namnet kommer får läsaren själv komma underfund med). den satt och filosoferade en stund och den andra örnen flög i närheten i några vändor. maten intresserade dem dock inte mera denna dag och efter en timme var de båda borta för dagen. 

 

 

i parningsträdet (oulanka)

 

ännu en stund fortsatte vi med att studera lite mindre fåglar och sedan var det slut för denna dag och dags att återvända till högkvarteret för bastu., middag och bildvisning av lassi. lassi visade upp verkligt fina örnbilder från vintern som gått. ännu i januari fanns massor av snö i träden, vilket gav en fin känsla åt bilderna. efter en varm februari fanns inte mycket kvar av den vita varan. det snöade i och för sig vår första dag och det gav nog också lite extra lyft åt bilderna, i mitt tycke.

 

på lördagen kunde man välja landskapsfotografering i kuusamo/oulanka-området eller en dag till i gömslena. alla valde örnarna även denna dag.  det är ändå inte så ofta man har möjlighet att fota den mäktiga fågeln. mot gömslena alltså.

 

åteln var samma som dagen innan. vi ålade oss in i gömslena och plockade fram utrustningen, förväntansfulla inför dag två av örnspaning. igen inledde vi med småfågelfotande. sedan fortsatte vi med småfågelfotande. sedan lite till småfågelfotande till. detta varvades med kaffedrickande och smörgåsätning. några skymtar av örn såg vi under dagen, men på eftermiddagen började nog en och annan fotograf misströsta i snöstormen. småfågelkvoten för veckoslutet var mer än fylld (liksom också minneskorten började vara). men visst dök herrskapet upp också dag två. en stund efter klockan tre satte sig paret igen i var sitt träd och efter en förflyttning via en annan tall landade igen örnhannen en bit framför oss. denna dag var det ekorren som var det intressanta på menyn. med en kort promenad (de har förresten en rätt rolig gångstil de där örnarna, lite "silly walk" över det hela) var hannen framme vid ekorren. 

 

ekorre i sikte (oulanka)

 

 

det blev inte någon lång kamp mot den fastnaglade kurren utan snabbt kunde örnen få loss den och igen flögs bytet hem till boet där middagen kunde förtäras tillsammans med frun.

 

 

kampen blev inte lång (oulanka)

 

 

de här två örnarna är inte ringmärkta vilket tyder på att de inte är finlandsfödda utan antagligen kommit över från ryska sidan av gränsen (som inte är många kilometer österut från gömslena). 

efter örnbesöket kändes det som om vi fått vad vi kommit för och igen packade vi ihop utrustningen och tog oss tillbaka till forskningsstationen för bastu, middag och bildvisning nummer två, denna gång av våra egna bilder. 

 

fortsättning följer.

 

 

Details

spenderade förmiddagen och en stort del av eftermiddagen tillsammans med carina räihä och sherpa mingmar upp och ner för mount everest, i boken "huipulta huipulle". inte direkt nån söndagspromenad upp till 8850 meter. och framför allt inte ner. afk hade förresten carina som gäst på månadsmötet i veckan. hon är alltså första finländska dam uppe på everest. bara veikka kvar då så har vi väl haft  top 3 av finska bergsäventyrare som gäster. pata är ju en fenomenal underhållare som man skrattar sig till magknip med. också carina var bra att berätta om det hon hade varit med om. 4 av  7 kontinenters högsta berg har hon klarat av hittills.

 

nå jag kom så småningom ner på havsnivå efter att ha kippat efter andan några gånger mot slutet av boken. det skedde vid varlaxudden på emsalö igen. hade hoppats på att hitta lite is där ännu, men icke. bara ett gäng grillande barnfamiljer. bra så, men jag höll mig till att fota stranden. barn med lång slutartid hör inte till repertoaren.

 

 

vad ska man säga? 1 mars (borgå) 

 

 

lite mer vind och vågor hade jag också hoppats på men också de lyste med sin frånvaro denna dag. nå nu galopperade jag omkring en stund på de otroligt fina röda stenarna som stranden bestod av. dem missade jag senast, eftersom stranden var täckt av snö och is vid besöket för en månad sedan.

 

svartvita röda stenar (borgå)

 

 

röda röda stenar (borgå)