okej jag  har väl lyssnat på tomas ledin nån gång i bil genom ett regnigt europa...

 

men förmiddagen idag rusade förbi mig när jag hasade mig omkring på stranden på alla 5 (bakdelen medräknad). lite före halv nio tittade en lokal människa, inklusive hund, misstänksamt på mig när jag stegade ut mot klipporna som ännu var höljda i björneborgskt mörker. ingen konkurrent på plats denna morgon. det är solnedgångar som gäller för de lokala förmågorna för igår kväll var det säkert 5 andra på plats.

 

monokromt blå morgon (björneborg)

 

 

3 par byxlager och dubbla dunjackor hade jag rustat med. det behövdes. -10 grader med lite blåst är kallt då man står stilla på oskyddade klippor. hasandet hjälper till att hålla värmen uppe men inte ser det nu vettigt ut om man hasar omkring ensam där ute i två timmar heller. hur varmt det än skulle bli. en människa träffade jag då fotandet var klart och han skulle kolla isläget med tanke på lite flugfiskande (tror jag det var). han var iklädd reinon. nog annan klädsel också men fötterna satt inne i reinon. han tyckte att de inte var riktigt optimala skodon på glashala klippor. jag höll med.

 

på tal om kläder så lyssnar jag just nu på en ljudbok om scotts expedition till sydpolen 1910 (start det året). de är bara på väg ännu (vet inte hur det slutar...) och några personer är på en 6 veckors "utflykt" unders vintern de spenderar där nere innan de skall ge sig av till polen. nåja. i ett skede så när de har temperaturer en bra bit under -50 grader celsius och allt de har på sig är fuktigt och vått så tar det 15 sekunder innan de vindskyddande ytterkläderna fryser då de går ut ur tältet på morgonen. och eftersom de drar pulkor så måste de stå framåtböjda under tiden kläderna fryser så att de "stelnar" i rätt form för pulkdragningn. hårda killar på den tiden...

 

själv bytte jag strand till sand- och stenstranden kring stugan. där hittade jag denna formation.

 

monokromt grå stenformation (björneborg)

 

 

jag avslutade morgonens fotosession efter att jag tog fotot här ovanför. när jag skulle gå tillbaka till säker mark från all alla inklädda stenar hände det som jag väntat på. jag halkade. med en manöver som också bambi skulle ha varit stolt över sprattlade jag med alla mina tentakler likt en spelande paradisfågelhane (jag såg just attenboroghs program om de här tokiga fåglarna) och lyckades i farten ta följande bild, med kameran fast i stativet

 

sprattelbild (björneborg)

 

 

jag tryckte alltså av en bild i misstag av bara farten. och så fick jag slut på sprattlandet också utan att varken slå mig sönder och samman eller hamna på havsbottnen (som var i trakterna av 30 cm under havsytan just här).