för en vecka sedan var jag ute och kravlade på mina klippor igen. det blev mest till ingenting av fotandet. så som det kan bli ibland. eller oftast. när jag skulle gå därifrån hörde jag ett pipande från vattnet. två sjöfågelungar var på väg att simma från klipporna rakt ut i havet. ingen förälder syntes till. vart är ni å väg frågade jag. pipande sam de vidare. en bit i från såg jag då en fullvuxen skrake som tillfälligt var uppe på ytan men snabbt dök igen. kanske var de två ungarna på väg mot föräldern. de blev mindre och mindre och försvann sedan böand vågorna, mot ett helt annat håll än där den fullvuxna fanns.

 

ett ögonblick senare kom en hel skock ungar med en förälder simmande längs klippstranden. de tog sig upp på den farliga klippan en bit ifrån mig och jag kunde sitta och fota dem en stund. men de två första småttingarna blev antagligen mat för trutar för det blev gängslagsmål en bit ut till havs åt det håll barnen hade simmat nån minut tidigare. livet är hårt. fast jag kan ha tolkat det hela helt fel förstås.

 


 vart tog våra syskon vägen? (björneborg)

 

ett annat slags liv levs på vår bastuvägg. det är nu andra gången på kanske 5 år som koltrasten har hittat till holken jag satt upp. trevligt med underhyresgäster men vill ni ha städiga gäster så hyr inte ut år koltrast. nå, lite spill får man räkna med. nu börjar den yngre generationen redan vara flygklar så gästerna flyttar väl rätt snart. det var åtminstone ett väldans övningsflaxande i holken i dag. lite på mörkare sidan under taket där holken finns men 4 ungar finns där.

 

 attention! ready for take off? (björneborg)